Det blev en ganska traumatisk kväll och natt för både mig och pojkvännen igår. Vi var båda hemma när jag plötsligt började blöda från underlivet, och då menar jag BLÖDA! Det blev stora pölar och både jag och pojkvännen blev jätterädda. Tur dock att han lyckades behålla lugnet och lyckades lugna mig lite också, annars hade jag förmodligen blivit helt hysterisk och fått en panikångest attack.

 

Han ringde in till förlossningen som sa att vi skulle åka in direkt och när vi var där så fick vi hjälp direkt och jag blev undersökt av en läkare. Han kollade hjärtljud på bebis och kollade så att bebis mådde bra med ultraljud och allt såg normalt ut vilket gjorde mig så otroligt lättad då det var min största rädsla, att något hänt med bebis.

Sen kollade han moderkakan och fostervattensmängd som också såg bra ut och sedan min livmodertapp ifall den hade börjat öppna sig. Allt som bra ut där med och det såg inte ut som att förlossningen var på gång till att starta. Sen fick vi komma in i ett av förlossningsrummen och där fick jag ligga med ctg i ungefär två timmar tills dom såg att allt såg bra ut där med.

 

Domen blev att ett kärl vid livmodertappen hade spruckit och därför hade jag börjat blöda. Efter att jag hade observerats så länge och dom såg att blödningen hade stannat så fick vi åka hem, nio timmar senare, med uppmaningar om att ringa direkt ifall det skulle börja blöda igen.

När vi kom hem fick vi börja städa och torka blod, inte det roligaste man kan göra mitt i natten och desutom var vi fortfarande ganska skärrade båda två.

Egentligen är det jobb dag idag men jag är ledig, sitter hemma och tar det lugnt idag och ska ta det lugnt imorgon också.

 

Nu mår jag bra och det har inte kommit fler blödningar. Nu längtar jag bara efter att mannen ska komma hem då han är tvungen att jobba